Ångest

Jaha, välkomna ska ni vara allihopa till första inlägget med nya datorn! Jag har sålt min gamla monsterdator och köpt en liten och behändig MSi Wind, alltså en ultraportabel vit liten rackare som jag installerat Linux på. Meningen är att det ska bli mindre datorspelande gjort, och därmed mera plugg och BJJ.

Och nu till kvällens ämne; ångest. När man pluggar har man ofta ångest, eller åtminstone säger man att man har det; "Jag har sån ångest, två tentor nästa vecka" och så vidare. Oftast är denna känsla snarare desperation, och helt självförvållad. Riktig ångest känner de flesta studenter av mestadels när sommaren närmar sig, och det alltid kommer ett par skarvmånader i början av sommaren med halvt studiemedel i Maj, ingen tid att deltidsarbeta i april och första lönen för sommarjobbet i slutet av juli. De månaderna är det inte roligt att leva, och då har man riktig ångest.

Jag har riktig ångest just nu. Det är därför jag sitter uppe och skriver, jag kan inte sova. Febrig, gnagande, ögonen vidöppna men ser ingenting plain old ångest. Det började med att min projektkompis hoppade av projektet som vi jobbar tillsammans på, som jag tyckte var både intressant och roligt. Han tyckte inte han hade tid, och det ska vara inlämnat på fredag klockan 1500 sharp. Ok, fine, tänkte jag. Jag får väl göra det själv. Och det får jag - emedan jag har blivit tilldelad en annan grupp att jobba med så har min första kontakt med dem visat att de inte kommit någon vart med sitt projekt och också funderar på att skippa detta betygssteget och bara bli godkända.

Så jag satte mig med det själv, applicerade mig. Jag var på gott humör, kände mig läraktig och duktig. Antecknade, skrev lite kod i MatLab. Funderade. Och fastnade.

Och då kommer tankarna. Är jag duktig nog? Borde jag ha fastnat? Om jag har fastnat på den här kursen som jag tyckte var så enkel fram till nu, kommer jag då att få högsta betyg i någonting någonsin? Borde jag ha lägre mål? Kan jag alls ta en sådan här stor examen? Är jag smart nog? Har jag bara hängt på mina labb/projektkompisar fram tills nu, jag verkar ju inte precis klara det här själv?

Det hela kommer till slut ned till att det är detta som jag vill göra. Jag har aldrig känt mig så hemma någonstans som jag gör på den här utbildningen, jag har aldrig velat klara någonting såhär gärna förut och jag hade aldrig trott att jag skulle kunna känna sådan tillfredsställelse med något jag förväntas göra varje dag. Så jag får helt enkelt gå till skolan imorgon, fortsätta att skriva och se vad det blir. Blir det fyra så blir det, bättre lycka nästa gång. Men det kryper i hela kroppen av tvivel, skam och sömnlös, okreativ energi. Ångest, helt enkelt.

Hasta la Omoplata.